Nedanstående betraktelse är gjord mot bakgrunden av det tankearbete som görs inom Svenska studiecentralen (SSC), numera Svenska folkskolans vänner (SFV).
När man blir operativ på den nivån så stöter man på en hel del frågor kring bl.a. definitioner. Speciellt viktigt är förstås att man har en kommunicerbar bild av vad ordet metod innebär i detta sammanhang.
En ordboksdefinition hjälper inte långt i det här sammanhanget. Metod kan ju vara så mycket och om vi inte avgränsar vad vi menar så blir kommunikationen lätt obegriplig. Genom att nedan förklara litet om hur jag ser på behovet och möjligheterna för metodutveckling och -användning så hoppas jag att kunna bringa litet klarhet. Jag är ännu inte redo att definiera. Det får anstå tills vidare.
Jag sitter på ett stort och välarrangerat seminarium som heter ”Österbotten år 2000”. Det är tidigt 80-tal och det är femte-elfte seminariet i serien. Vi lyssnar till goda föreläsare och försöker på alvar skåda in i framtiden. Diskussionen om framtiden börjar. Det håller ca 5 minuter. Sedan är vi alla mitt uppe i en diskussion om dagens aktuella bekymmer. År 2000 var och förblev lika avlägset som någonsin.
Jag sitter ett antal år senare och lyssnar på diskussionerna på ett byamöte. Det finns många åsikter. Ibland t.o.m. spännande visioner. Diskussionen är konstruktiv och bra. Ordförande sköter sitt jobb föredömligt, delar ut ordet och låter folk prata lagom mycket. Och försöker göra små sammanfattningar av vad som sagts. Sedan går alla hem. Utan att ha kommit ett steg närmare lösningen på frågorna man diskuterat.
Det är en uppvaktning av beslutsfattare. Vi vill ha mera pengar till en ideell organisation. Vi talar oss varma och får sympati. Vi har verksamhetsberättelserna med. Vi bedyrar vår samhällsnyttiga betydelse. Men vi når inte riktigt fram. Vi kan egentligen inte visa på att vi är nyttiga. Vi kan bara pressentera en rad teorier som tyder på att vi antagligen är det. Men vi har inga bevis. Och anslagen ökar inte.
Ytterligare att antal år senare sitter vi i en liten utvecklingsgrupp och funderar på nya företagsidéer. Man skulle säkert kunna livnära sig på att sälja skor säger någon. Det borde finnas underlag för ett hälsocenter hävdar någon. Men egentligen vet ingen. Vi vet hur mycket folk det finns i byn. Men vi vet inte riktigt vad de konsumerar. Och vi vet inte hur mycket de konsumerar eller var de gör det. Så vi kommer inte vidare.
Fler minnesbilder packar sig på. Bilder av människor som vill och kan en hel del. Men som inte kommer till skott eftersom de inte riktigt vet hur de skall ta första steget. Det är bilder av förlorade möjligheter.
Det som saknas i de ovanstående exemplen är inte god vilja. Inte heller nödvändigtvis resurser. Det som saknas är kompetens att utnyttja viljan och resurserna så att man når resultat. Jag påstår att många goda ambitioner har runnit ut i sanden därför att man inte har haft mentala redskap, eller metoder, att förverkliga dem.
Om det i en grupp finns engagerade och driftiga människor - med den specialkompetens som just då behövs - så blir det resultat. Men det finns otaliga problemställningar och varierande situationer. Och det finns ett överflöd av mer eller mindre lämpliga redskap som kan användas. Ingen enskild människa rimligen behärskar alla metoder.
I exemplen från minnesarkivet ovan så kunde man kanske ha kommit vidare om man använt metoder.
I det första fallet skulle kanske scenariobyggande eller framtidsdialog ha varit användbart.
I det andra fallet kunde en framtidsverkstad ha varit bra.
I det tredje fallet borde vi ha haft med oss en social redovisning.
I det sista fallet borde man ha gjort en lokal ekonomisk analys.
Vad kunde göras för att ge dem som vill jobba effektivt med utvecklingsfrågor de redskap de behöver – när de behöver dem?
Mitt, och många andras, förslag till lösning på problemet är att systematiskt utarbeta mentala redskap i form av ”manualer” för utvecklingsarbete. Manualer som kan användas av aktörer på lokal nivå. Manualer som kan spridas i bokform och ibland med hjälp av handledare.
Om man vill teoretisera litet kan man säga att en metod uppstår endera genom induktionsliknande eller genom ett deduktionsliknande arbetssätt.
I det första fallet se man på lyckade exempel. (Om man stannar vid att bara se på goda exempel och använder dessa som hjälp vid utvecklingsarbete landar man på ”best praxis – nivån, vilket i och för sig inte är dåligt det heller.) Man analyserar dem för att hitta och dokumentera likheterna, de gemensamma nämnarna, i de vinnande koncepten. Då har man byggt upp en modell, eller en metod om man så vill. Exempel på det här är handboken i byaplanering och handboken i social ekonomi som SSC/SFV gett ut.
Det andra arbetssättet – det deduktionsliknande – utgår från något allmänt mål eller strävan, t.ex. empowerment och vissa teorier t.ex. pedagogiska. Sedan bygger man upp en praktisk metod utgående från detta. Framtidsverkstaden är en typisk sådan metod. Den har uppenbarligen inte uppkommit genom att studera och dra slutsatser av hur folk vanligtvis beter sig på möten.
I praktiken är det naturligtvis så att man använder båda arbetssätten till någon del. Framtidsverkstaden har säkert testats och omformats, på basen av enskilda erfarenheter, ett antal gånger innan den fann sin slutgiltiga form, d.v.s. man har använt sig av induktivt arbetssätt där också.
Det kan vara orsak att notera att man vill åstadkomma olika typer av resultat med olika metoder. Och man kan kanske ha en viss nytta av att gruppera metoder i enlighet med detta. Jag skall nedan göra ett försök med tre grupper.
Den första gruppen skulle jag kalla metoder för att söka ny kunskap. Lyx klassen i denhär gruppen är naturligtvis de vetenskapliga metoderna. Men i vår ekonomiklass i denna grupp finns t.ex. lokal ekonomisk analys och delvis social redovisning. I denhär gruppen söker man i någon mening fakta - mer eller mindre objektiva. Metoderna är här väl utvecklade och de torde vara förhållandevis oberoende av den sociala miljö de används i. Man kan se på dessa metoder med forskningsmetodikens glasögon.
Den andra gruppen skulle jag vilja kalla metoder för att förmedla kunskap. Här handlar det helt enkelt om pedagogiska metoder lämpliga i utvecklingsarbete. Studiecirkeln är ett exempel, resande folkhögskola och olika kortkursmetoder är andra. Överlag kan man säga att metoderna i det här sammanhanget ofta tar fasta på den praktiska och mänskliga kunskapen mer än den teoretiska. Här kan pedagogik, didaktik och sociologi vara vetenskapliga förebilder.
Den tredje – och kanske viktigaste gruppen – är metoder för att engagera och mobilisera grupper. Det kan gälla att skapa en gemensam bild av verkligheten t.ex. genom en SWOT–analys. Det kan gälla att skapa en gemensam vilja och vision med hjälp av någon framtidsstudiemetod. Det kan gälla att organisera det gemensamma arbetet med hjälp av t.ex. byaplanering eller Föreningskompassen. Här är det samhällskunskap, sociologi och psykologi som är förebilderna.
När man funderar på hur olika metoder skulle kunna grupperas så inser man genast att alla metoder i någon mån skapar ny kunskap, förmedlar kunskap och mobiliserar. Men trots allt finns det klara skillnader mellan betoningar och tyngdpunkter som gör att man kan göra en vettig indelning i grupper t.ex. enligt ovanstående tredelning.
En närmare analys av skillnaderna mellan de olika gruppernas metoder kunde ge en djupare förståelse av metodarbetet.
Det fina med att skapa en metod är att man ”förädlar” enskilda exempel så att de blir generellt användbara. Man lösgör också kompetens (som ju är en individuell egenskap) från den enskilda eldsjälen, aktivatorn, konsulten så att den blir ”transportabel” mellan olika individer, grupper, samhällen och länder.
Men att flytta metoder är ingen lätt sak. Det som fungerar bra på ett ställe kan vara omöjligt på ett annat.
Det verkar ändå som om ingen riktigt studerat hur man flyttar en metod, vilka problemen är och hur man gör för att undvika dem.
Detta är något förvånande i dessa EU-tider med många program som uppmanar till gränsöverskridande erfarenhetsutbyte och verksamhet.
Modellen i dessa sammanhang verkar vara att man i en grupp i ett samhälle har en erfarenhet, i en annan grupp i ett annat samhälle har man en annan erfarenhet. Sedan startar man ett projekt för att skapa en gemensam erfarenhet. Eller så skapar man en gemensam strategi av något slag.
Trots att det inte verkar finnas någon samlad erfarenhet av hur man tar en metod och flyttar över den till ett annat sammanhang så sker det i praktiken. Framtidsverkstaden har spritts från Tyskland till hela Europa, social redovisning har spritts från Skottland till Norden osv.
Ett rimligt minimikrav, om man skall föra över en metod, är att man har analyserat metodens implicita förutsättningar. Vad allt krävs det egentligen för att en metod skall lyckas? Har man när man byggt upp metoden tagit vissa förutsättningar för givet, byggt in antaganden som bara gäller i en viss miljö eller i en viss situation?
Mitt preliminära förslag till checklista för att hitta implicita förutsättningar skulle se ut som följer.
Gruppen som skall jobba med metoden:
Kulturen som gruppen verkar inom
Det omgivande samhället
Och om man vill lägga till litet mer explicita frågeställningar så kunde man fundera på
Vad kräver metoden som sådan
Denna cheklista kan och bör vidare utvecklas. Och när man skapar, utvecklar och utvärderar metoder så borde man dokumentera inte bara de explicita utan också de implicita förutsättningarna.
Den ovanstående texten är ett försök att beskriva vad en metod för utvecklingsarbete är genom att belysa olika aspekter. Men det kunde kanske också vara bra med en mer rakt på sak beskrivning. Att tala om en definition är överdrivet. Men jag skall försöka mig på ett signalement, en beskrivning som gör att man känner igen en metod (som jag uppfattar det i alla fall) när man ser den. Signalimentet gör jag i form av följande påståenden om metoder:
När man funderar kring ett visst tema så finns det vissa klassiska tankemisstag man ofta gör. Ett är att man plötsligt börjar se, t.ex. metoder, i all mänsklig aktivitet – och använda ordet i alla upptänkliga sammanhang. Men ju mer man använder ett ord desto mera urvattnar man det. Ett ord som betyder allt betyder samtidigt ingenting!
Man bör kanske inte heller kalla alla små pedagogiska trick för metoder. T.ex. kreativa sätt att pressentera sig under ett seminarium. Man kunde kanske se det så att en metod består av en sammanhållen, målinriktad räcka av tekniker. Man kunde t.ex. säga att framtidsverkstaden består av en teknik för att kartlägga problemen, en teknik för att få fram nya idéer och en teknik för förverkligande av uppkomna idéer. Och sammantaget är framtidsverkstaden en metod.
En annan fallgrop, på ett sätt motsatsen till den första, är att man sätter metoderna på piedestal. En metod är något så stort och svårt och fint att det egentligen bara är ”vi invigda” (eller i värsta fall bara jag) som kan använda den. Alla övriga som försöker är okunniga amatörer eller kättare som bringar metoden i vanrykte.
Ytterligare en fallgrop är att man bländas av metodens elegans. Metoden är så bra och så effektiv att den överskuggar allt annat – även målet med användningen. När man arbetar med ett problem så blir metoden det centrala, inte att lösa problemet. Det blir en exercis med olika faser och tekniker som i värsta fall kan fördärva ett förnuftigt meningsutbyte.
Den goda metodikern däremot är inte sådan. Han/hon kan sina metoder till fulländning både i teori och praktik, men är flexibel och anpassar metoderna till den grupp man jobbar med och det mål man har för arbetet. Detta betyder kanske att man tar in element från många metoder för att nå bästa resultat. Och allt detta utan att underutnyttja de möjligheter metoderna innehåller.
Peter Backa