I korta ordalag är det fråga om en metod för att på förhand utreda konsekvenser för landsbygdsområden, till exempel av förvaltningsreformer. I sak är behovet av metoden tydligt: egentligen handlar det om en konsekvensanalys av hur de geografiska förhållandena påverkar en reforms utfall. I rapporten studeras på vilket sätt landsbygdsområden påverkas av centraliserande förvaltningsreformer. Två perspektiv är särskilt viktiga: på vilket sätt påverkas olika landsbygdsområdens påverkansmöjligheter och på vilket sätt påverkas servicetillgängligheten. Underförstått i de här frågeställningarna är att konsekvenserna inte bedöms endast som förändringar i utbud, utan också hur sådana förändringar kan hanteras av olika typer av landsbygd. Målsättningen med rapporten är därför inte att utveckla landsbygdssäkringen som en metod för den statliga nivån att använda, utan att helt vända på perspektivet. Hur ser en landsbygdssäkring ut som startar i det lokala?
Den bakomliggande tankegången i den gängse landsbygdssäkringen är att de följder ett beslut får kommer att vara olika för till exempel i tätorter, stadsnära områden, landsbygd och glesbygd. Landsbygdssäkring är på så sätt ett försök att säkerställa att invånare bosatta överallt i landet får en likvärdig politisk behandling. I praktiken ska således de varierande förutsättningar som råder i landet kunna beaktas i planeringsskedet av politiska beslut. Till exempel motiveras en centralisering med att den större strukturen garanterar en bättre service och möjlighet till specialisering. Landsbygdssäkringen blir då metoden som kan lyfta fram de negativa konsekvenserna så att de kan vägas mot fördelarna, till exempel de resulterande ökande transporterna som centraliseringen medför.
Den finska landsbygdssäkringen har tagit modell av den brittiska, där metoden använts i ett par decennier. Utvärderingar av den engelska modellen har varit kritiska och pekat på att landsbygdssäkringen inte kommit in tillräckligt tidigt i processen, att säkringens inflytande ofta varit svag, att lokalsamhällena inte kommit till tals och att det varit svårt att ta fram dokumentation på faktiska förhållanden som underlag för konsekvensanalysen. En central kritik är också att metoden haft svårigheter att beakta den variation som finns på landsbygden, där vissa landsbygdsområden blomstrar medan andra har stora svårigheter. Det centrala problemet verkar vara svårigheten att adressera de faktiska förhållandena, och problemet kan härledas till den myndighetsutövning som är gängse, det vill säga en toppstyrd modell som kräver att kategorier och förhållanden generaliseras för att vara hanterliga. Steget är förstås långt till att genomföra en process som utgår från specifika och varierande lokala förhållanden. Forskningen är dock entydig: landsbygdssäkring måste gå mer i riktningen nerifrån-upp än uppifrån-ner, det vill säga att säkringen måste i större utsträckning baseras på de lokala förhållandena och på att direkt inkludera de lokala samhällena i säkringen.
Det teoretiska paket som diskuteras i rapporten Centraliseringsreformer och landsbygden – En modell för distribuerad landsbygdssäkring, med begreppen spatial justice och social innovation i centrum, kan vara till hjälp för att forma en sådan riktning. Med spatial justice synliggörs dels de geografiska förutsättningarnas påverkan, dels geografins växelverkan med sociala och kulturella förhållanden. Spatial justice visar att platser har olika förutsättningar, men att de samtidigt är relativa och påverkansbara. På så sätt pekar spatial justice på vilka förutsättningar som verkar hindrande på platsens utveckling: vilka faktorer hindrar tillgänglighet, vilka faktorer hindrar mobilisering? Spatial justice pekar ut att servicetillgänglighet och påverkansmöjligheter är något som hänger samman, vilket gör att möjligheten att mobilisera blir central. Med hjälp av begreppet social innovation blir de tillgängliga verktygen för mobilisering synliga: vilka lokala och externa aktörer kan engageras, vilka lokala och externa resurser kan användas? Utgångspunkten blir således att landsbygdssäkring ska vara en metod som ser det lokala som en aktör också i storskaliga nationella reformer. Utgående från forskningen på landsbygdsutveckling är tesen att det lokala samhällets aktivering är nödvändigt för att åstadkomma en socioekonomiskt hållbar utveckling. Med hjälp av de här båda begreppen blir landsbygdssäkringen följaktligen en metod för att förutse konsekvenser av centraliseringsreformer på de lokala samhällenas möjligheter att själva formulera sina behov och möjliga lösningar på de problem som identifieras.