Storkommunernas koryféer påstår att de nuvarande kommunerna har för smala axlar och menar att kommuner med bredare axlar behövs. Enligt tankesättet är en bredaxlad storkommun makalös jämfört med en smalaxlad kommun, och genom logiken motiverar man den fasta tron på starka primärkommuner. Axelmetaforen baserar sig på tanken att människans kroppsbyggnad och kopplingen till kraftsportsprestationer även skulle gälla bland kommunerna, men finns det ett reellt samband mellan axlarnas bredd hos människan och kommunernas karaktär? I undersökningar har man i alla fall inte bevisat att en stor kommun garanterar effektiv, högklassig och medborgarvänlig service.
Att jämföra kommuner med fästmör och fästmän är sorglustigt, för logiken mellan kommunerna kan inte jämföras med logiken mellan älskande par. Att humanisera kommunerna som parförhållandets parter, försvagar de rationella diskussionerna om kommunsammangångarnas fördelar och nackdelar. Man brukar också tala om städer som om de skulle vara lokomotiv, med logiken att landsbygden och byarna är vagnar som inte kan klara sig utan eget lokomotiv. Lokomotivmetaforen skildrar inte alls regionalutvecklingens riktiga processer och mekanismer, för i verkligheten finns det en mångsidig växelverkan mellan lokalsamhällena, utan vare sig lokomotiv eller vagnar.
Genom mångsidigt samarbete kan en liten ort vara mycket framgångsrik. Att stämpla allt samarbete mellan kommunerna som halmhimlar, är en mycket konstig föreställning och metafor, för halmhimlarna är regelmässiga och transparenta strukturer. Ett samarbetsforum mellan kommuner som liknar en halmhimmel, kan vara effektiv och öppen. Man kan i en halmhimmel se strukturen som helhet och hur portionerna skapar helheten. Så varför är en halmhimmel en metafor för misslyckad och odemokratisk administration? Eurokrisen jämförs med en brand, och med brandmetaforen vill man peka på hur allvarlig och svår det är att tämja detta fenomen. Euroeliten letar efter effektiva släckningsmetoder som skulle blockera branden, men tills vidare har släckningen bestått av att desperat fösa stödpengar till krisländer som eliten tolkar som eldhärdar.
Kanske eurokrisens karaktär i grund och botten inte är den samma som brandens, och tänk om den felaktiga metaforen har framkallat åtgärder som kan förliknas vid att kasta bensin på elden? Som bäst är metaforer åskådliga, men de kan dock leda till villospår om de är redskap för simplifierat och tendentiöst beslutsfattande, så speciellt i
komplicerade samhälleliga situationer skulle det vara klokt att tala om saker med deras riktiga namn.
Uppgifterna är hämtade ur en artikel i Vasabladet (från 6.10). Skribenten Hannu Katajamäki är professor i regionalvetenskap vid Vasa universitet och tillika landsbygdsprofessor.